Morgonens äventyr: Vaknar hemma hos Lorenzos föräldrar (inget konstigt så långt, vi var där på födelsedagslunch igår och betsämde oss för att stanna över natten). Sätter mig i köket och äter frukost. Under tiden åker alla andra till jobbet. Jag diskar min kopp och tallrik och går ut från köket för att hämta min jacka och gå ner till bussen.
DÅ HÄNDER DET! Världens mest högljudda inbrottslarm börjar tjuta!
Panik. Jag sätter händerna över öronen och springer och hämtar mobilen innan jag kastar mig in i köket igen. Då tystnar äntligen larmet. Panikringer Lorenzo sjuttifemtusen gånger utan att han svarar. Försöker komma på någon smart strategi för att ta mig ut men det enda som ploppar upp i huvudet är: Larmet tystnade ju, det kanske slog av sig självt? Jag testar att gå ut från köket igen. Självklart börjar larmet tjuta igen, och jag får slänga mig tillbaks in i köket. Där sitter jag sen i en halvtimme innan Lorenzos farmor får för sig att undersöka varför larmet gick och tassar in i huset: Min räddare!!! Vi skrattar i typ en halvtimme och sen springer jag iväg till bussen.
Lorenzo ringde upp en halvtimme senare och undrade varför jag ringt så himla många gånger.
Mmmm jag vet inte riktigt...jo det var nåt med att jag suttit instängd i ert kök i en halvtimme medan inbrottslarmet tjöt och till sist var din 90-åriga farmor tvungen att komma och rädda mig. Tänkte bara tacka för att ni slog på larmet innan ni åkte iväg. Inget viktigt alltså. Ha det bra på jobbet, puss puss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar