Jag kan i alla fall ta det hela med ro, skalbaggar är liksom inte så hemska längre. Inte efter vår vistelse i Mongoliet. Jag tror den fungerade som terapi. Där lyckades nämligen jag och Lorenzo släppa in hela södra Mongoliets skalbaggebefolkning i vår lilla ger (tält/hydda typ). En ger är konstruerad med ett hål högst upp som ska släppa in ljus under dagen och släppa ut rök och sånt när man lagar mat eller värmer upp hyddan. Det här hålet ska man täcka över med en filt/djurhud på kvällen INNAN man tänder ljus inne i geren. Det hade vi visst missat. Våra små ljus lockade till sig hundratals små skalbaggar. Det trevliga var dock att vi inte alls märkte skalbaggarna förrän vi hade täckt över hålet, släckt ljusen och lagt oss i sängen. Då började vi höra något som trillade ner på golvet och i sängen. "Klick"... "klick"..."klick"...lät det. Vi låg ett tag och undrade vad det där ljudet berodde på. När jag helt plötsligt kände att något ramlade ner i mitt ansikte behövde vi inte fundera längre. Tydligen satt de allihop i taket och när det blev mörkt tappade de fotfästet.
Kan ju säga att det var svårt att bli av med känslan att någonting kröp på en när man låg i sängen, även efter att vi hade tillbringat x antal timmar med att plocka upp de små krypen och skyffla ut dem genom vår minidörr. (Och vi var ganska noga med att täcka över hålet i taket följande nätter...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar