Börjar bli lite friskare nu, även om halsen börjar göra ont istället för huvudet...men det kan jag leva med. Men jag känner mig ändå helt förstenad. Orsaken? Det som pågår i Gaza just nu. Jag är återigen helt förstummad över hur oberörd världen kan vara inför Israels mördande av civila. Hör på radion hur de säger att "Hamas har skjutit hundratals raketer, Israel försvarar sig med att bomba flera tusen terroristiska anläggningar och vapenförråd i Gaza", samtidigt som jag får uppdateringar på Facebook från unga italienska aktivister som är där, i Gaza, som berättar om terrorn och beskriver och visar bilder på det de ser när de besöker sjukhusen i området. Och det är inte skadade och döda terrorister de ser. Det är människor. Barn. Bebisar, till och med.
Obama, och andra av världens ledare med honom, pratar om "Israels rätt till att försvara sig". Men vad hände med palestiniernas rätt att försvara sig? Jag skulle också skjuta mina små futtiga raketer om det var det enda försvar jag hade mot en stat som illegalt ockuperar mitt land, som bygger murar runt det lilla område jag har kvar att leva på, som stänger av mitt vatten, hugger ner mina odlingar, skjuter på mig när jag försöker fiska, utsätter mig för förnedrande behandling när jag ska ta mig ut och in genom öppningarna i murarna då jag måste uträtta något på andra sidan, fängslar mig utan anledning, övervakar mig med obemannade flygplan dygnet runt, vägrar släppa in den lilla internationella hjälp som fakstiskt erbjuds mig... Jag förespråkar inte våld, men allvarligt talat? Jag hade också skjutit raketer och kastat sten. För vad hade jag haft för val? Att sitta ihopkrupen inne i min lägenhet och be till Gud att en bomb inte skulle träffa just mig och min familj? Att hoppas att just min dotter inte skulle bli skadad av splitter från bomberna eller att hon, ännu värre, skulle bli dödad? Att vänta på att det internationella samfundet faktiskt skulle erkänna de brott mot mänskligheten som mitt folk får utstå varje dag sedan decennier tillbaks? Nej. Det går inte att kräva att palestinierna ska sitta stilla och vänta på en hjälp som aldrig kommer medan deras land och folk bombas sönder och samman av en terroriststat.
Sånt tänker jag på idag.
Obama, och andra av världens ledare med honom, pratar om "Israels rätt till att försvara sig". Men vad hände med palestiniernas rätt att försvara sig? Jag skulle också skjuta mina små futtiga raketer om det var det enda försvar jag hade mot en stat som illegalt ockuperar mitt land, som bygger murar runt det lilla område jag har kvar att leva på, som stänger av mitt vatten, hugger ner mina odlingar, skjuter på mig när jag försöker fiska, utsätter mig för förnedrande behandling när jag ska ta mig ut och in genom öppningarna i murarna då jag måste uträtta något på andra sidan, fängslar mig utan anledning, övervakar mig med obemannade flygplan dygnet runt, vägrar släppa in den lilla internationella hjälp som fakstiskt erbjuds mig... Jag förespråkar inte våld, men allvarligt talat? Jag hade också skjutit raketer och kastat sten. För vad hade jag haft för val? Att sitta ihopkrupen inne i min lägenhet och be till Gud att en bomb inte skulle träffa just mig och min familj? Att hoppas att just min dotter inte skulle bli skadad av splitter från bomberna eller att hon, ännu värre, skulle bli dödad? Att vänta på att det internationella samfundet faktiskt skulle erkänna de brott mot mänskligheten som mitt folk får utstå varje dag sedan decennier tillbaks? Nej. Det går inte att kräva att palestinierna ska sitta stilla och vänta på en hjälp som aldrig kommer medan deras land och folk bombas sönder och samman av en terroriststat.
Sånt tänker jag på idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar